Åtminstone två tredjedelar vit

I dag var vi på Seattle Tennis Club för att leta efter tenniskjolar eller tennisskjorts med fickor. Svårare att hitta än vad man kan tro. Klubben har en relativ stor parkering men skyltar tydligt med att den enbart får användas av medlemmar. Det sitter även en vakt på plats i en vaktbur för att kolla läget. Han måste ha fantastiskt tråkigt - tennisklubben ligger i ett av Seattles snobbigare bostadsområden och det värsta tänkbara som skulle kunna hända är väl att nån virrig rik tant använder utfarten istället för infarten till parkeringen.

Jag och Chris parkerade naturligtvis på gatan och hittade fram till shoppen där en mycket hjälpsam kvinna plockade fram en kjol med fickor. Hoppfullt frågade jag om de hade kjolen i en annan färg än vit. Damen, återigen mycket proffsig, frågade mig var jag spelar tennis och undrade om det var någon klädkod på min klubb. På Seattle Tennis Club måste man nämligen vara klädd i vitt, åtminstone till två tredjedelar, och därför har shoppen enbart vita tenniskläder.

I mitt huvud passerade snabbt bilder från min ruffiga kommunala tennisklubb med temperaturer som vintertid resulterar i att tränarna bär mössa och vantar inomhus. Jag kvävde ett fniss samtidigt som jag utbrast "Oh nooo! Absolutely no dresscode!"

Jag är nu glad och nöjd ägare av en vit tenniskjol med fickor. Den ska jag tacksamt ha på mig på min osnobbiga tennisklubb och tacka ovan för att jag slipper klädkoder när jag sportar.

Önskad och välkommen tennisspelare på Seattle Tennis Club.

Min nya vita tenniskjol som jag kan bära hur jag vill på Amy Yee tennis center.

Sex dagar i Seoul

Så där ja, nu har vi vilat upp oss och blivit friska efter vår sejour i Asien. Seoul har mer än tio miljoner invånare och en relativ liten andel xpats.

Jag kände mig oftast annorlunda från den stora massan. Dels för att jag är västerlänning men också för att jag är längre, större och inte tjusig som många av kvinnorna i Seoul. Å andra sidan upplevde jag staden som väldigt high-tech och välmående. Detta utan att jag egentligen kunde kommunicera med så många. Många koreaner pratar inte engelska och jag, ja jag pratar inte koreanska. Hur som haver, var det en kul och intressant vistelse.

Här ett axplock av foton från våra sex dagar i Seoul.

Måndag

Första lunchen i Seoul. Med hjälp av Fariba, min gamla kollega från Sverige som nu bor i Seoul, väljer jag Bibimbap.

Jag och Fariba vid Buddhist templet Bongeunsa.

Tisdag

Fariba tar med mig på New Seoul Mud, ett 24h spa i den internationella stadsdelen Itaewon. Första utmaningen var att beställa behandlingar i en reception där ingen talade engelska. Slutligen kom chefen ut från sitt kontor och hjälpte till. Jag har aldrig varit så ren som efter 25 minuter skrubb - jag tror till och med att den idoga koreanskan lyckades skrubba bort några av mina leverfläckar.

 

Onsdag

Blir medbjuden på lunch med Fariba och hennes vänninor - alla med män som arbetar för Ericsson.

Risfylld kyckling i buljong. Nja, den hamnar inte på min topplista.

Ville gärna köpa likadana - tror de skulle funka bra med min nuvarande livsstil - men hittade inte rätt inköpsställe.

Konstigt hur svensk man känner sig ibland.

Fikapaus med FANTASTISKT god våffla. Tack och lov att jag inte har hittat nåt liknande här i Seattle.

Marknad.

Shopping.

Middag på hål i väggen häng. Bortsett från oss hade haket enbart koreanska gäster. Billigt, glatt och den bästa middagen under min vistelse i Korea.

Alkoholprocent diskuteras.

Fariba och Nana med kända Namsan tower i bakgrunden.

Tunnelbanan i Seoul. Resenärer väntar i kö på nästa tåg. Alla uppslukas av sin egen e-pod, android, I-phone eller annat. Om det inte vore för det knepiga språket skulle det här landet passa mig perfekt.

Torsdag

Den första av Chris' två semesterdagar. Vi tar t-banan till vad vi tror är Seouls turistattraktion, kungliga palatset, och går promenad från där.

Häng på hotell Hyatt. Härliga hotellrum men kassa restauranger. Och dyra.

Vaktbyte vid Palace of Shining Happiness, Gyeongbokgung.

Gammalt möter nytt.

Vi blev ju väldigt nyfikna på vad alla fotade.

Och det var det här.

Efter timmar i isande kyla känns det bra att ta en kaffe på Starbucks med kaffe uppkallat efter vår världsberömda marknad som ligger i kvarteret där vi bor hemma i Seattle.

When in South Korea - find an English pub and have some beer...

...and some more beer...

.. and fish & chíps as well as chicken wings & chips.

Fredag

Dagsutflykt till gränsen mot Nordkorea. Vi besöker den demilitariserade zonen och förundras över hur det fortfarande kan finnas sådana här konflikter.

Seouluppgång.

Vi närmar oss gränsen och demilitäriserade zonen.

Vår amerikanska guide och i bakgrunden den delade konferensdelen och sedan Nordkorea i vad som kallas Joint Security Area. Vi blir tillsagda att inte peka eller göra plötsliga rörelser.

Nordkoreansk vakt håller koll på oss.

I det gemensamma konferenscentret. Hela gänget står på den Nordkoreanska sidan och gränsen går rätt genom konferensbordet. Vi höll oss på Sydkoreanska sidan.

I den demilitäriserade zonen finns det en Norkoreansk och en Sydkoreansk by. Den Nordkoreanska byn kallas propagandabyn för under en lång period spelades kommunistisk propaganda upp i högtalare över byn. Vår guide påstår också att hela byn är en kuliss och att det egentligen inte bor några Nordkoreaner där.

The Bridge of no return användes för utbyte av krigsfångar mellan Syd- och Nordkorea under slutet av Koreanska kriget 1953.

Det var inte tillåtet att ta kort hur som helst. Utsikten här var fantastiskt vacker men vi fick ta foton enbart från bakom den gula linjen. Jag var lätt frustrerad eftersom det var STORA koreanska rovfåglar som cirkulerade ut över bergen och de fick jag ju inte ta kort på. Inte bryr jag mig om militära hemligheter.

Dorasan station byggdes i förhoppning om att gränsen mellan Sydkorea och Nordkorea skulle öppnas upp vilket den inte har. Just nu anländer och avgår några få tåg per dag som tar anställda till och från jobbet. En mycket ödslig och underlig plats.

Här skulle man kunna säkerhetsscanna bagage från en massa passagerare. I stället står det tomt och om jag förstod den ivrige informatörens brytna engelska så har det heller aldrig använts eftersom de enda tåg som tidigare var tillåtna att passera gränsen var frakttåg och inte passagerartåg.

Att arbeta i biljettluckan här måste vara allt annat än liv i luckan. Människorna på kortet är turister från vår guidade tour.

Tillbaka i Seoul var vi nedkylda, förkylda och trötta efter en mycket tidig morgon. Det var Seoulnedgång för oss.

God natt Sydkorea. Intressant och spännande. Nu åker vi hem.